Forever

En film på 2 timmar och tjugo minuter som bara har referenser till en artist jag aldrig lyssnat på. Det var inget vidare utgångsläge. Varje gång man trodde det var slut så kom ett nytt inklipp. Det var typ lika långt som Goldies EP Mother. Men med genomtänkt foto och kända skådespelare går väl allt att svälja. En sanning om inte annat i historiska dramer som Elizabeth.

De var snyggast när bilden fick tala och en låt ljudande i bakgrunden. De sa mer om sin tid än en skådis i peruk som drog låtcitat. Snyggast var nya svartvita svepningar över folk som hämtade från stureplan (svepningarna alltså). Kändes som fotona fick liv. Som i A Bullet in the Head, Flag of or Fathers eller The Notrious Bettie Page. Kan man göra film av Frank Millers serier ska väl foton gå an?

En Walseare, en Engelsman, en Australienska, en färgad gosse, en döing och så Richard Gere. Alla spelar de Bob Dylan. Det är stundtals imponerande insatser av alla utom Richard Gere då, men varför är ingen jude med i filmen? Hade gärna sett Jason Schwartzman i en av tolkningarna. Han är lika lång, judisk och kan bevisligen spela på gitarren, hans soloskiva är ganska nice faktiskt.

Christian Bales blev trots sin längd och skönhet blev en lyckad tolkning om än något komisk när han hukade sig ständigt. Från Wasp till Jude med en ryckning. Han såg samtidigt skönt rockabilly ut och jag tycker det är synd att vi inte fått se honom i någon Steinbeck filmatisering ännu. Han funkar ju i skjorta men senaste westernrullen var ju bara skägg. Ja mycket vill ha mer.

Heath Ledger kändes som om han spelade sig själv. En filmstjärna, lite smått skäggig som har en brud i varje hotellrum, medan frun sitter hemma med barnen i Trollhättan. Det var så klart weird att se honom då man vet att han är död. Jag bävar för Jokern i kommande Batman. Ryktas om dvärgar i den med, något som tolkades kraftigt i filmen. Trots Dylan påstående att äkta konst är tillfällig så är åtminstone så lever film och foto för alltid.

Alla hyllar Blantchet som är porträttlik som den neurotiske lille mannen med förhöjda klackar och tofsar i året. Kul att se scener från Londons partyliv men hade gärna sett lite heroinmissbruk på hemmaplan som i American Gangster. Varför måste alla sextiotalsfilmer utspela sig i england liksom? För att Beatles skulle va med i tretton sekunder?

Mest gillade jag den lilla gossen mest. Han var en grym skådis för att va 11 men han gjorde ett misstag, han sjöng bra. Inte för att Dylan sjunger dåligt men gossen lät alldeles för bra.

11 åringar alltså. Fick äntligen veta vem sextonåringen som slåss i sängen i Californiacation är(från pilotavsnittet). Det är ju den söta yngsta dottern i The Nanny. Fan vad jag hatar den serien. Kan bero på att jag sett så många avsnitt på trista vardagseftermiddagar i mitt liv. Delar man upp lidandet per dag blir livet drägligt. Men om man sätter ihop sex skådisar i en så lång film blir det jobbigt. Varför kunde inte Im not there yet blivit ett tv-drama i 5 delar istället? Hade kunnat bli en grym dvdbox med lite skivor om inte annat.

Nu väntar vi bara på Bob Smiths biografi. Om inte annat räcker det med en fet peruk på vallfri skara skådisar. Lär iallafall inte bli lika osexigt som Serge Gainsbourgs bröst blev till dylans ballad.